är skriven av Kate DiCamillo som även är författare till berättelserna om Edvard Tulane och Desperaux. I samma anda som de böckerna är det här en riktig feel-good bok. För sentimental tycker somliga, men jag gillar den!
Tioåriga Opal stöter en dag på en ful och smutsig hund på köpcentret i området dit hon och pappa predikanten just flyttat. Eftersom ingen verkar veta vems hunden är så tar Opal hand om den. Winn-Dixie får den heta efter affären där den hittades. Det bästa med hunden är att den alltid ler, och att den på olika sätt får Opal att möta människor hon annars förmodligen aldrig skulle ha mött. Det är dessa möten med några alldeles speciella människor som gör boken så härlig. Alla är karaktärer och bär på sin historia och genom att Opal får ta del av dem och de får ta del henne så uppstår både värme och kärlek. Det är också tack vare mötena som Opal till slut kan förlåta sin mamma som försvann när hon var liten. Och allt detta är ju tack vare Winn-Dixie!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar